Maskrosbarn, hur gick det sedan?

-93 när jag hade gett mig på min far och jag hade fått flytta till min mamma, dagen efter det fega lilla kräket, så började mitt liv.
Jag kände redan direkt att jag blev lugnare i kroppen och inte minst själen. Jag fortsatte skolan och fick många nya vänner, speciellt en vän som jag umgicks med dygnet runt. Vi gjorde allt tillsammans och han blev en stor del i mitt liv då. Min kusin som varit mig till så mycket hjälp genom åren var som bortblåst. Henne såg jag nästan aldrig längre, vilket jag inte brydde mig om då heller, för jag hade fått en ny vän. Det var bara i skolan som jag träffade henne eftersom vi gick i samma klass även i högstadiet. Men hon hade tagit ett steg bort från mig.
Jag vet inte om det var så att det hade blivit för mycket för henne eller vad det kunde vara, men besviken var jag! Vi hade varit vänner i så otroligt många år och det kändes obekvämt att träffa henne utan att få prata med henne som jag gjort innan.
Hon började umgås med min storasyster! Hur kunde hon göra det efter allt? Det kändes som ett slag i magen.
Hela min kropp och själ var i uppror och inte minst skadat efter alla dessa år i helvetet så jag började gå till en psykolog.
Men jag berättade inte alls allt utan jag berättade bara lite en liten del, och det gjorde jag även för alla andra! Det var ingen som visste hur jag egentligen hade haft det, min mamma kunde väl ana sig till hur jag hade haft det. Jag pratade inte om det.
Det var hos denna psykolog jag fick namnet "Dom" för en dag när jag var hos henne berättade hon att dom kallar det för maskrosbarn. Jag undrade vilka dom? Och då fick jag till svar att alla gjorde det, både inom yrket och utanför. Så helt plötsligt var jag ett maskrosbarn. Min kropp hade gjort ett försvar mot allt jobbigt, så det var en del av mig som hade varit med om allt detta , men en annan som inte hade det och jag var den som inte hade varit med om det. Det kändes som om det var någon annan som hade varit med om det och inte JAG!?! Inte kunde väl jag ha varit med om allt skit som jag pratade med psykologen om. Jag berättade för henne att jag såg det som att det var någon annna som hade varit med om det och fick till svar att det var normalt.
Det blev bättre då jag bytte assistent, så jag hade inte min idiot till farbror längre, och jag trivdes med honom och kände ett stort förtroende för honom, vilket jag alldrig glömmer även idag som vusen.
Det tog inte många dagar efter det att jag flyttat till min mamma som hon fick ett samtal från min assistent som frågade vad det var som hade hänt med mig? Jag hade blivit lugnare och jag var en helt annan person.
Svaret på den frågan är ju tydlig, jag flyttade till min mamma!
Jag bodde hos min mamma fram till -95 när jag bestämde mig för att flytta till min mormor som bodde själv och jag var i stort behov av lugn och ro just då, så jag flyttade till henne. Hemma hos min mamma var det mycket folk hela tiden, som var mina vänner alla av dom, men det blev för mycket för mig just då!!
Skolan gick sin gilla gång. Jag var väl som dom flesta skolbarn, trött och ville inte gå i skolan.
Men många kompisar fick jag.
Jag flyttade till min mormor för att jag trodde att det skulle bli bättre för mig, men det blev det inte!
Jag kunde inte fly mitt förflutna.
Jag visste det inte då men jag vet det idag att det var det jag gjorde! Jag trodde, naiv som jag var, att jag skulle kunna bearbeta det som jag varit med om, men det gick inte, och jag kände mig besviken.
Jag hade under tiden fått kontakt med en kille på socialen som hade hand om ungdomar, som jag kontaktade tillslut och försökte få honom att fixa så jag skulle få flytta hemmifrån. Detta var -97. Jag trodde att jag skulle må bättre om jag bodde ensam, men det gjorde jag inte heller. Jag levde som en vuxen när jag var 17 och hade ansvar för räkningar,tvätt mm. Men jag mådde inte bättre för det. Jag hade det bra hos min mamma och min mormor men jag sökte efter något annat.
Men det hittade jag inte då.
Jag började läsa till undersköterska, jag ville hjälpa andra människor som inte kunde ta hand om sig själv eller som behövde hjälp.
Jag funderade ett tag på att läsa till socionom för att söka jobbb på socialen, där jag tyckte dom gjorde ett USELT jobb med mig när jag behövde dom som bäst!
Men så blev det inte. Jag orkade inte läsa mer efter det att jag hade läst klart till undersöterska.
Jag läste till undersöterska och började sedan jobba. Jag hade fortfarande inte tagit tag i det jobbiga som har hänt mig utan jag gömde det djupt inom mig.
Jag började få problem med det ena efter det andra (som jag inte tänker gå in på här) och gränsen var nådd -04.
Men då kom det en kvinna in i mitt liv som bodde nere i Malmö. det visade sig att det blev min räddning.
Jag flyttade från Arvika ner till Malmö -05 och då var jag djupt nere i skulder mm. Min kvinna, som blev min fru, hjälpte mig att komma ur det träsket, och det lättade mycket och jag kunde börja LEVA!
De var inte förrän förra året som jag verkligen kunde bearbeta det som hänt mig, och det gjorde jag genom att skriva blogg, som nu är manus som är inskickat till bokförlag.
Det tog mig 18 år att orka ta upp det till ytan igen och bearbeta det hela, och det har varit jobbigt.
När jag skrev blev jag otroligt lycklig över att det har gått bra för mig! Det kunde lika gärna ha gått åt skogen. Jag kunde valt en annan väg där jag levde som det svinet som min far gjorde, men jag hade bestämt mig redan som 6-7 åring hur jag skulle bli. Jag var född till den jag är idag!

Idag lever jag lyckligt och är gift och har barn. Mina barn kommer ALDRIG att få träffa sin farfar, dom vet inte om att han finns ens, och så vill jag ha det!
Ingen ska få göra mina barn något ont. Alla barn ska växa upp med kärlek runt sig, inte hat och utsatthet.
Märker du att ett barn inte mår bra och att du misstänker att det är misshandel eller något annat inblandat, ring och anmäl detta!!
Jag kan inte säga hur viktigt det är!! Ett barn ska inte behöva ha det som jag hade det! Vi, alla vuxna har ett ansvar gentemot ALLA barn och att se till att dom mår bra, inte uppfostra dom utan ni förstår vad jag menar! Minsta blåmärke som ser lite misstänksamt ut, anmäl direkt! Hellre anmäla och att det visar sig vara fel än att inte göra något alls!

Vi Ses!!

//Krister