Kärlek...

Jag känner kärlek i mitt hjärta när jag läser alla kommentarer som jag fått när det gäller "Dom kallar det maskrosbarn". Jag är otroligt glad att det fått en sådan respons från alla håll!
Det kommer än idag nya som skriver till mig när dom läst vad jag skrivit. Och jag ser att det är någon som läser inläggen varje dag.

Jag är otroligt tacksam för all fina kommentarer och känner mig tårögd när jag läser vad ni skriver till mig.
Jag fattar inte att jag får så mycket kärlek från folk. Det känns nästan som om jag inte förtjänar alla dessa fina ord.

Tack för att ni bryr er om mig (det är ju bara lilla jag). Förtjänar jag alla dessa fina och starka ord? Jag gör kanske det.
Jag blir starkare i min själ när jag läser vad ni skriver och när ni hör av er till mig!
Jag tackar er!♥

Jag håller på att skriva till saker som ska vara med i manuset, och ska jag vara ärlig känns det jobbigt. Jag önskar att det inte var om mitt liv jag skriver om. Men nu är det som det är och jag är glad, på ett sätt att det har hänt just mig.

Jag ger mitt barn och min styvson all den kärlek som jag inte fick av min far när jag var liten och fattar inte hur man skulle kunna göra ett barn illa. Hur kan man slå ett sådant litet barn?

Jag älskar min familj! Jag är glad att ni finns! Speciellt min familj här nere i skåne. Min familj i värmland har jag inte så mycket kontakt med men jag älskar naturligtvis dom också, fast inte min far. Dom som är närmast är ju min mamma och min mormor. Det är dom enda som jag har kontakt med. Dom andra har jag ingen kontakt med. Det gör inte mig något att det är så.

Just idag känner jag massor med kärlek inom mig. Och jag känner mig starkare när jag läser kommentarerna, som jag gör när jag skriver mitt manus för att orka fortsätta skriva, och är otroligt tacksam.

Jag önskar er all den kärlek som ni förtjänar!

Vi Ses!

// Krister