Eftertext till "Dom kallar det maskrosbarn".

Det var inte meningen att alla dessa inlägg skulle publiceras. Från början ville jag bara skriva av mig lite av vad som har hänt mig.
Men det är tur att dom ändå blev publicerade!
Det är MASSOR med människor som har läst mina inlägg och jag känner ett stort stöd från er alla som kommenterat och inte kommenterat i mina inlägg.

Denna berättelse handlar ENDAST om mig och ingen annan! Och hur skrämmande det än må vara så är det så. Jag vill inte smutskasta någon utan jag vill bara att sanningen ska ut. (Och det har den gjort nu också!)
Det bästa med allt detta är att min far och många som känner honom har läst vilken idiot han har varit!

Alla namn är påhittade, men dom finns fast i sitt rätta namn förstås. Jag har fått reda på mycket nu när jag blivit vuxen om vad som hände bakom kulisserna och jag är starkt kritisk till hur det hela har skötts från olika parter, framför allt socialens inblandning. Att det ska vara så svårt att lyssna och se på en pojke som kommer in i ett rum livrädd och blek. Fattar man inte då att det är något som är fel?
Trots alla rop från min mamma och min mormor om att han slog mig så lyssnade dom inte!?!
Hur kan man göra så mot ett barn?
Det var så att dom bara överdrev det hela. Överdrev??!! Dom hade inte en aning om hur man ska sköta ett jobb som en socialsekreterare. Alla varningsklockor fanns där hela tiden, men vad gjorde dom? Inget!

Under min barndom minns jag inte min mamma eller mormor eller någon annan, mee än Åke och Ninni så klart (Som jag döpt dom till), så mycket. Min mamma kom in i bilden när jag var 9-10 år gammal, enligt mitt minne. Naturligtvis fanns hon där hela tiden och kämpade för mig men det minns jag inte, det är bara det onda som jag kommer ihåg.

Min farbror, som var min assistent i skolan, är en STOR fegis i mina ögon. Han kommer alltid att vara det! Han visste ganska mycket om vad som hände med mig men vad gjorde han? Ingenting! Som bror tycker jag man ska reagera lite och inte vara så passiv och låta ett barn lida på grund av det.

Så åter till "Dom kallar det maskrosbarn".
Allt är sant men mitt minne när det gäller tider och årtal blandas ihop. Det som hände -89 kunde lika gärna ha hänt -90.
Men detta är en detalj som jag inte lägger mycket vikt på, huvudsaken är att min berättelse har kommit ut i sann form.
Sen hur alla runt omkring mig har handlat får stå för dom. Det är inte jag som behöver ha dåligt samvete.
Sen ska ni veta att jag lastar INGEN för det som hänt mig, inte mer än min far! Gjort är gjort och det har format mig till den man jag är idag.
Det är en vän till mig som frågade mig för 2 dagar sen om min berättelse. Han frågade om det var påhittat eller om det var sanning. Naturligtvis är det sanning, svarade jag då. Varför skulle jag skriva om något så otroligt sjukt bara för nöjes skull och ge mig på in far på detta sättet?

Sen om det finns dom som tvivlar på att det är sant har jag bara en sak att säga: det får stå för er om ni väljer att tror mig eller inte! Jag kan inte bry mig mindre om det! Det finns MÅNGA som tror på detta, framför allt många som fanns i min närhet under denna period.

Jag har under resans gång gått igenom berättelsen och ifrågasatt mig själv om det verkligen var på det sättet och svaret har hela tiden blivit det samma: Ja men mycket värre.
Jag har absolut inte överdrivit och lagt till saker bara för att det ska bli en bättre berättelse, jag har snarare gjort tvärtom och tagit bort endel. Jag har inte tagit med mycket för det är väldigt grovt och har sparat det till manuset.
Så jag har gjort berättelsen så lätt som möjligt. Det ska ju vara lätt att läsa också, även fast det gör ont i koppen och själen av vissa sekvenser.

Jag kommer inte skriva mer om detta nu utan nu är det ute i den bloggform jag tycker är passande. Jag kommer fortsätta arbetet med boken (jag har kommit på ganska många saker som inte står med som måste med i berättelsen för att göra den komplett.)

Med ett lättat hjärta och sinne!

Vi ses!

// Krister