"Dom kallar det maskrosbarn" Del 9 (NY!!!!)

Jag var hemma hos honom när jag fyllde 11 år och hade mitt kalas. Mina kompisar tyckte inte om honom, även fast jag inte hade berättat hur han behandlade mig. Jag såg att dom inte gjorde det. Jag tror att dom alla anade vad han gjorde mot mig. Dom undvek honom så mycket dom kunde under hela kalaset. Han var så snäll och trevligt så jag ville spy på honom när jag såg hur han fjäskade för dom och skrattade åt dom. 
Den dagen gick bra men det var nästa dag som det smällde till igen.

Jag satt på mitt rum som vanligt och jag tittade igenom alla kort och pengar och presenter som jag hade fått. Jag hade önskat mig pengar så jag kunde köpa något själv, och hade fått mest pengar också. Jag gömde pengarna i en av mina lådor i skrivbordet. Jag hörde att han var på väg uppför trappan så jag gömde pengarna i en bok som jag hade liggande i nedersta lådan. Varför jag gömde dom där vet jag inte men jag kände att jag skulle göra det. Han kom in, som vanligt genom att slita upp dörren, med ett glas i handen. Jag satt så stilla jag kunde och bläddrade i en tidning och låtsades om som ingenting hade hänt, när han steg in.

"Så hade du det kul igår fetto?" Frågade han

"Ja det hade jag."

"Var har du gjort av pengarna?"

"Jag har dom i min plånbok, hur så?"

"Varför ska en som du ha pengar? Du ska inte ha något alls så ge hit dom direkt."

"Men jag fick dom av mina vänner." sa jag.

"Jag tycker det är konstigt att det finns några som överhuvudtaget vill vara vän med dig? Du som är så ful och äcklig." 

"Ja med en sådan far så är det ju tur att jag har några alls", sa jag och samtidigt som jag sa det ångrade jag mig. Nu skulle det inte bli nådigt för mig!

"Vad in i glödhetaste helvete säger du till mig? Är du inte klok? Har den lilla hjärnan krympt totalt på dig?" Säger han när han går emot mig. Han sparkar till stolen jag sitter i så den åker in i elementet vid fönstret.

Jag slog mig inte. Det var bara stolen som fick sig en törn, som tur var, och jag hann resa mig från den innan den åkte iväg.

"Du ska inte prata till mig på det sättet ditt äckel! Nu ska du tala om var du har gjort av pengarna du fick!"

"Det säger jag inte!" sa jag.

"Du ditt..." sa han och kastar sig över mig. Han slog till mig på axeln så jag snurrade runt. När jag snurrade runt passade han på att slår mig i sidan av magen med all sin kraft.

Jag ramlade ihop på golvet.
"Det är mina pengar." sa jag.
"Håll din käft, äckel. Du bor hos mig gratis så dom pengarna är mina! Du betalar inget här hemma."
"Men jag är ju bara 11", kved jag.
"Om du vill leva tills du är 12 så ska du ge mig pengarna."
"Alldrig!"
"Din jävel.." Började han.
Jag landade på golvet, vilket jag visste direkt var ett stort misstag. När jag precis landade kom det en spark som träffade mig på låret. Han tog sats och stampade mig hårt på låret när jag försökte skydda resten av benet. Smärtan vandrade upp så det kändes i längs hela vänstersidan. Min far var helt vansinnig. Jag hann se hans ögon och jag har aldrig sett svartare ögon eller mer hysterisk vildsinthet. Nästa slag var en spark som kom träffade mig i magens mjukare delar. Det var inte långt ifrån det att jag spydde. Jag fick kämpa med att få luft samtidigt som jag kämpade med att inte kräkas. 
"Fan ta dig.." Skriker han. Jag kunde inte låta bli att le, så att han inte såg mig, jag hade vunnit över honom. Jag hade sett till att han inte klarade hålla behärskningen. Jag hade makten.
Han böjde sig ner och slet tag i min arm och ställde mig upp.
"Var är pengarna?" frågade han.
"Dom är borta." sa jag lätt skakig av rädsla.
"Säg det nu!" gormade han och slog till mig hårt i magen. Han tog upp en av böckerna och började slå på mig. Han slog och slog. Han slängde iväg mig så jag hamnade på golvet vid garderoben.
Han ger mig en spark till innan han ger sig iväg, efter det att han hade tagit mina pengar som jag fått från kalaset som jag hade sagt till honom under det svaga ögonblick då han måttade en spark mot mig. Jag orkade inte mer rent fysiskt.
Men jag hade sagt det. Han tog den lilla högen med böcker som låg på mitt skrivbord, höjde dom över sitt huvud och kastade dom på mig innan han gick sin väg. 
Jag ville skrika efter honom men det gick inte på grund av sparken som han hade gett mig i magen, som gjorde sig påmind, annars hade jag nog gjort det. Det var ju mina pengar! Jag hade fått dom av mina vänner! Jag hade tänkt köpa en tröja av dom som sen skulle visa upp för resten av klassen. Jag hade sett den i en affär när jag hade varit med Gunilla och handlat för en månad sen. 
Men nu kunde jag inte det. Han hade tagit mina pengar. Jag kände att jag blev väldigt ledsen. 
"Kräk", sa jag hest med den lilla röst som kom ur mig.
Nästa dag var det dags för skolan, äntligen ska jag dit.
Han körde mig hem till Åke och Gunilla på morgonen, och som vanligt går jag in och lägger mig på soffan och gråter. Så här tidigt är det ingen som är vaken, utan dom kommer upp cirka efter 30 minuter, så jag hinner ligga själv ett tag. Jag hinner alltid gråta en stund innan dom kommer upp och ser mig. Det brukar alltid vara min äldre kusin Rose som vaknar först, det tar längst tid för henne på toaletten, så jag vaknade av att hon hoppade in i duschen. Jag satte mig upp och torkade bort resterna ur ansiktet. Men efter en stund ger jag upp, jag är för trött, så jag lägger mig ner igen och somnar. Även idag blir jag väckt av Ninni som sitter brevid mig i soffan. När jag tittar på henne kommer det en tår men jag säger inget, och det gör inte hon heller. Hon vet. Hon fattar men vill inte fråga nu när vi inte är själva. Dagbarnen börjar droppa in så det blir fler och fler. Gunilla håller på för fullt i köket med att fixa frukost till alla.
"Hade du roligt igår Krister?" frågar hon över axeln medans hon steker ägg.
"Ja visst", säger jag uppgivet. Det var nog något i min röst som hon tyckte lät konstig för hon vände sig om och tittade på mig. Jag försökte allt vad jag kunde för att hålla tillbaka tårarna, och jag lyckades. Jag tänker inte gråta nu med så mycket folk omkring mig, tänkte jag, log emot henne och fortsatte med det jag höll på med. Vilket inte var något, men upptagen var jag. Jag låtsades stoppa ved i vedspisen som dom hade. 
"Vad fick du då?" Frågade hon mig.
"Pengar och kläder."
"Vad ska du göra för pengarna då?" Frågade hon.
"Inget, för dom är inte kvar, sa jag och började gråta.
"Åke kom och ta över. Kom Krister vi går ut. Vi gick ut på verandan där vi kunde få vara ifred." Det enda stället i huset där det var lugnt just nu.
"Vad är det som har hänt Krister?"
" Lova att du inte säger något till min far bara", fick jag henne att lova," han tog mina pengar igår. Efter det slog och sparkade han mig flera gånger", sa jag och visade henne märkena efter hans behandling dagen innan.
"Hur mycket fick du?" Undrade hon och hade en konstig min.
"Jag fick 200 kronor, sammanlagt. Men han tog dom från mig. Vad ska jag göra?"
"Så ta det lugnt Krister", sa hon och tog mig i sitt famn och kramade och höll om mig.
"Jag skulle ju köpt en tröja för dom", hickade jag fram,"den som jag visade dig för några veckor sedan.".
"Så ja ta det lugnt nu", sa hon och vaggade mig fram och tillbaka för att trösta mig. Tillslut lugnade jag mig.
"Jag vill inte se honom mer." Snuftade jag.
"Tyvärr måste du det."
"Men jag vill inte. Han kommer att döda mig."
"Nej då det kommer han inte att göra." sa Gunilla i försök att trösta mig. Men jag såg på henne att hon inte riktigt trodde på sina egna ord.
Jag kramade om henne och ville inte resa mig upp igen.


Detta är den SISTA delen i denna serie. Jag vill inte publicera mer. Och som jag sagt innan så är detta bara en bråkdel av hela berättelsen. Nu gäller det bara att skicka iväg manuset till olika förlag och hoppas på att dom vill ge ut den som bok. (Snälla håll tummarna för mig mina vänner!)

Ha det gott så länge så ska jag ge mig i kast med "Efterord till maskrosbarn".


Vi Ses!

// Krister