Dom kallar det maskrosbarn. Del 7

Hösten -89 kommer.
Jag och min kusin Ninni träffas varje dag både före och efter skolan.
Min farbror Åke tar med mig ibland till badhuset, bara jag och han, under skoltid så att jag ska få göra något annat att göra. Dom märker att det är något med mig.
Jag får träffa en psykolog.
En psykolog? Vad är det för något? Undrade jag.
Då fick jag en förklaring om att det är en människa som vill prata med pojkar som mig.
Och det man säger till henne stannar hos henne. Hon har tydligen tystnadsplikt, som betyder att hon inte får säga något alls om det jag säger till henne.
Redan innan första mötet bestämde jag att det bästa är nog att inte säga något om hur jag har det hemma. Varför ska jag lita på en främmande människa, när jag inte ens litar på min farbror?
Ibland fick jag så mycket stryk så jag inte kunde gå till skolan.
Jag hade då feber eller influensa eller någon annan åkomma.
Jag satt och hörde mig far ljuga i telefonen när han pratade med skolan. Och han drog alltid på med orden så att det skulle låta trovärdigt.
Det värsta med dom dagarna är att jag var tvungen att vara hemma med Honom hela dagen!
Men när han hade misshandlat mig så hårt att jag inte kunde gå i skolan var han oftast lugn efteråt, några dagar i alla fall.
Sen började det bara om. Men nu hade han börjat inse att han förlorade pengar på att behöva vara hemma med mig så därför försökte han lugna ner sig och inte misshandla mig så hårt. Det kostar ju en massa att vara hemma med ett fetto som jag. Fettavdrag som han kallade det, dom drog av lika mycket på hans lön som med lika många kilo som jag skulle behöva gå ner i vikt.
Jag fattade inte vad han menade men ville inte visa det, han skulle inte få den tillfredsställelsen om att jag inte vet riktigt vad han pratar om.
Jag sitter alltid på mitt rum. Det har kommit så långt att jag går upp dit direkt jag kommer hem innan han hinner säga något.
Jag var bara nere för att äta mat. Och sen hade jag mat under madrassen som jag hade eftersom jag inte fick äta mig mätt när jag var hemma. Men det var mest för dom dagar då jag inte fick mat alls, utan jag fick gå hungrig, som jag hade maten där.
Sen kom en dag som förstörde det.

Jag hade varit med Ninni och Åke och badat på Fredag eftermiddagen. Det var så himla roligt. Jag var helt slut. Efter badet hade Åke bjudit oss på hamburgare och dricka! Och sen hade vi fått en varsin godisbit.
När jag kom hem kom min far ut på gräsmattan och mötte oss.
Det brukar han aldrig göra, tänkte jag. Vad är det nu då?
Jag blev jätterädd. Fast nu hade jag blivit van vid att vara rädd så känslan var lika bekant för mig precis som ett par gamla skor. Jag kramade Ninnis hand innan jag blev tvungen att gå ur bilen.
"Gå in du så länge", sa min far nästan kärleksfull.
O herre gud, tänkte jag. Var är det nu? Nu kommer det inte bli roligt för mig.
Han var aldrig kärlekfull mot mig, hade han aldrig varit och kommer aldrig att vara.
Jag gick in och upp på mitt rum.
Där var sängen renbäddad!
"Fan, helvetes jäkla skit", sa jag rakt ut.
Han hade hittat mitt gömställe för maten. Nu började jag få riktig panik. Jag såg att det låg en skiva smörgås och en söndersmulad knäckebrödskiva på mitt skrivbord.
Jag kunde inte röra mig.
Vad ska jag göra? Ska jag springa ner och fråga Åke om jag fick åka med dom hem?
Jag bestämde mig för att jag skulle göra det, och då hörde jag hur han startade bilen och började köra.
Det var försent. Jag hann inte.
Nu spydde jag i min papperskorg. Doften av maten som vi hade ätit slog emot mig och jag mådde mer illa.
Jag hörde att dörren stängdes där nere och att min far började gå i trappan.
Vart ska jag ta vägen?
Det fanns inget ställe jag kunde gömma mig på.
Jag hörde hans steg närma sig min dörr. Jag slutade andas.
Han knackar på dörren, vilket han aldrig har gjort innan, och väntade.
"Ko-om in", stammar jag.
Han öppnar dörren.
"Jag tänkte det kanske var bästa att knacka. Jag menar du kanske vill gömma maten igen menar jag. Du är ju en fetknopp som gömmer mat."
"Jag var tvungen. Jag får ju inte mat så jag bli mätt här hemma."
"Men lilla du skulle du äta så du blir mätt så skulle du äta mig ur huset. Jag har inte råd med ett fetto som äter maten som vi andra ska ha." 
"Jag äter väl inte mycket mat?"
"Nej men det är ju för att jag ser till att du INTE äter så mycket."
"Jag är ju aldrig mätt!"
"Nej men det är för att du är så fet som du aldrig blir mätt. Hade du varit normal hade du blivit mätt."
"Men jag är väl inte fet", sa jag med skälvande röst.
"Jo det är du minsann, du är ett fetto. Och jag vill inte ha ett fetto till son."
"Ja men varför kan jag inte få flytta till min mamma då, om du ändå inte vill ha mig?"
"Till den horan? Aldrig!"
"Men jag vill flytta till henne! Där kan jag äta så jag blir mätt i alla fall. Och hon VILL ha mig!"
Min far hoppade fram till mitt skrivbord och tog smörgåsen och knäckebrödet i högra handen. Han slet tag i min nacke med vänstra handen och tryckte in allt i ansiktet på mig och gnuggade.
"ÄT DÅ FÖR HELVETE!" Skrek han medans han gnuggade och gnuggade.
Det gjorde riktigt ont. Knäckebrödet skavde och rev mig i hela ansiktet och brände.
"ÄT DÅ DITT FETTO!"
Han tog tag i mig och kastade mig in i skrivbordet, så att jag välte ner pennor och papper på golvet. Han gick därifrån.  Sakerna flög överallt.
Det var smörgås och knäckebröd över hela rummet. Det sved som fasiken i mitt ansikte. Jag tog upp en spegel som jag hade i skrivbordslådan för att titta i ansiktet.
Jag såg inte klok ut. Det såg ut som om jag hade sprungit igenom en rosenbuske några gånger.
Just då kom min far in igen. Han ser mig med spegeln, jag håller den i vänstar handen medans jag försöker borsta bort smulor med den andra.
"Jag visste väl att du var en bög som knullar sin kusin."
Han tog spegeln ifrån mig.
"Du ska fan inte ha en sån, din fjolla." Han gick igen med löftet att jag kommer strax. Han kom direkt med en dammsugare.
"Jag ser att du skräpat ner så du får dammsuga lite här. Och det ska vara klart när jag kommer tillbaka!"
Jag kastade mig över dammsugaren. Jag har nog aldrig dammsugit så snabbt i hela mitt liv. Tårarna rann hela tiden på mig. Det sved när tårarna träffade skrapsåren längs med kinderna
Han kom direkt han hörde att jag stängde av dammsugaren.
"Duktig liten idiot som kan städa. Jag blir nästan rörd till tårar." Flinade han.
"Jag gjorde så gott jag kunde."
"Det tvivlar jag verkligen på. Jag ska att kolla om du har städat tillräckligt." Sa han och började titta runt i rummet efter smulor.
Jag stod och tittade nervöst bredvid honom och hoppades att han inte skulle hitta något. Och det gjorde han inte.
"Kommer jag på dig en gång till med att gömma mat så kommer du aldrig att få äta middag här hemma igen. Är det förstått?"
"Ja jag ska inte göra det igen." Lovade jag där jag stod och skakade av skräck.
"Hädanefter kommer jag att kolla ditt rum när du minst anar det. Sen som straff ska du inte få mat på två dagar."
"Men jag måste ju äta något?"
"Nej det behöver man inte ser du, man kan klara sig utan mat i nästan en vecka. Du får bara dricka."
"Okej då." Var det enda jag kunde säga.
Han slet till sig dammsugaren och gick utan att säga ett ord till.
Och så blev det. Jag fick ingen mat alls den helgen. jag var så hungrig att jag kunde äta gräs om jag bara kunde gå ut. Jag drack massor med vatten för att känna att jag hade fått i mig något.
Skrapsåren läkte fint. Redan på Lördagen syndes dom inte så mycket, fast det spelade ju ingen roll för han skulle ju komma på vad jag skulle säga i skolan. Han hade alltid svart på tal.
På Lördagskvällen var det dags för drickande igen.
Hans kompis hade kommit dit på eftermiddagen och dom hade suttit och druckit sedan dess. Jag var helt övertygad om att det skulle bli mer slag och sparkar, men till min lättnad blev det inte det.
Jag låg i sängen hela kvällen och lyssnade på deras kakafoni. Tillslut orkade jag somna trots det.
När jag vaknade var det Söndag morgon. Jag kände hur magen protesterade och kurrade efter mat.
Tiden gick så sakta. Jag visste inte vad jags kulle göra. jag hörde min storasyster nämna att vår farmor och farfar skulle komma på besök.
Varför ska dom komma hit idag? Jag vill inte det!
Det dröjde inte länge förrän dom kom och skulle dricka kaffe.
Min far kom upp och skulle hämta mig.
ag hörde stegen i trappen upp och stålsätte mig för att deräta att jag inte ville.
Han öppnade dörren.
"Kom nu ner och fika med oss." Sa han med normal röst.
"Jag vill inte, jag är trött och vill vila mig."
"Du ska komma ner nu med en gång! Om jag så ska bära dig ner."
"Ja jag kommer väl då." Sa jag och ställde mig upp.
Jag gick förbi honom i dörröppningen och begav mig mot trappan ner. Jag tyckte det kändes konstigt att ha honom bakom mig. Jag visste inte vad han kunde hitta på för något. När jag kom till trappkrönet hörde jag mina farföräldrars röster i köket, och tog det första steget i trappen.
Plötsligt hände något.
Jag kände hur jag fick en spark i ryggen så jag flög nedför trapporna. Jag försökte skydda mig genom att ta emot mig, men lyckades inte. Jag slog i min rygg hårt och bröstet. jag lyckade få tag på trappräcket men det hindrade inte min färd nedåt.
Jag slet lös stången och höll i den en stund, jag fattade inte att den hade lossnat och att jag hade halva stången med mig ner.
Jag landade hårt i golvet i hallen.
Min Farmor kom ut från köket.
"Hur gick det med dig?" frågade hon.
"Han ramlade och jag hann inte få tag i honom." Sa min far.
Jag kämpade med att få luft och orientera mig.
"Det var han som sparkade till mig så jag flög medför trappan." Sa jag till min Farmor.
"Det gjorde han inte alls det." sa hon till mig med arg stämma.
"Det gjorde han visst det din jävla kärring. Lyssna på vad jag säger till dig din jävel: HAN SPARKADE MIG!" Skrek jag till henne
Min far tog tag i mig och slet mig upp från golvet.
"Vad in i glödhetaste helvete säger du till din Farmor?" Sa han.
"Jag sa bara saningen." Sa jag.
"Detta ska straffas", Sa min Farmor,"in med honom i duschen."
Min far slet tag i mig och kastade ner mig i badkaret. 
Jag slog mig hårt i huvudet.
Han slog på duschen och riktade strålen mot mig. Jag skrek.
Det var iskallt vatten.
Min Farmor och min storasyster stod i dörren in till toaletten och skrattade.



Käre läsare!

Nu var också denna del klar. Nu är det bara en del kvar som ska renskrivas.
Jag kommer nog göra en ny del i denna serie här på bloggen som kommer att vara nr 9. Men den kommer när den kommer. :-)

Detta är den näst sista inlägget om " Dom kallar det maskrosbarn". Jag har inte skrivit allt, det ska jag spara tills jag sätter ihop en bok.
Jag ska göra det när jag är klar med dom här inläggen!

Sen ser jag att jag har utländska läsare. Från Singapore, Tyskland, USA, Norge, Irland, Island, England, Thailand, Spanien, Danmark, Finland, Estland, Nya Zeeland med mera.
Det känns jätteroligt att ni är inne och läser mina inlägg! Det är roligt när det sprider sig! Sprid gärna vidare.

Vi ses!

// Krister