Dom kallar det maskrosbarn. Del 6

Det kom fler möten med den sociala myndigheten. Och varje gång var det samma visa. Jag blev hotad till tystnad. Jag bara satt där och höll med min far i allt han sa, vilket jag totalt avskydde, men vad skulle jag göra? Det var inte varje gång som jag fick stryk när vi hade kommit hem efter ett sådant möte, men det hända dom flesta gånger. Min mamma var helt knäckt när mötena var slut, varje gång. Hon hade börjat ta med sig min mormor dit för att få stöd av någon, för där fick hon oftast sitta helt själv mot all personal som var inblandade, och min far på deras sida. Min mormor skällde på dom och tyckte att dom skulle ta reda på hur sanningen verkligen såg ut, inte bara lyssna på min far som hela tiden ljög. Ni fattar väl att pojken, alltså jag, inte vågar säga något när han blir tvingad av Er att åka hem med honom igen. Gapade hon till dom vid ett av dom tillfällena. Jag jublade inom mig! Jag hoppades verkligen att dom skulle lyssna på henne, men det gjorde dom inte.
Vi var hos vår mamma varannan helg. När jag var där så var Ninni där!
Hon följde alltid med mig. Jag ville inte vara där utan henne, hon var ju min bästa kompis. Allt blev så mycket bättre när jag hade henne hos mig.
Våren -89 flöt sakta på. Jag fick aldrig vara ifred från min far. När jag var hos min mor så ringde han och terroriserade henne, så hon var alltid rädd. Hon försökte att inte visa det för mina systrar men vi hade en annan sorts kontakt. För mig visade hon hur hon mådde. Hon visste att jag visste precis hur det är.Vi satt i samma båt. Jag var även rädd när jag var där för han kunde helt plötsligt stå på dörren och skrika.
Efter en helg när vi hade varit med vår mamma så var min far extra förbannad på mig, utan anledning.
Han hämtade oss på söndagskvällen. Han kramade och pussade mina systrar men mig tittade han inte på. Jag fick en isklump i magen. Vad har jag gjort nu då?
I bilen hem var han jätteglad och pratade med mina systrar. Men mig lät han vara ifred, till min stora lättnad.
När vi kom hem skulle min lillasyster lägga sig, så han gjorde henne klar, och lade henne.
När han var klar kom han till mig.
Min storasyster satt och kollade på tv och jag var på mitt rum som vanligt.
Han gick bara fram till mig och gav mig en smäll med handflatan på kinden. Tårarna började rinna direkt.
"Du är ett missfoster, ett äckel. Kan inte fatta att du är min son. Och du ska veta att jag ville inte ha dig men jag blir ju tvungen att dras med dig. Fy fan säger jag bara", sa han.
Sedan knäade han mig på låret.
Helvete vad ont det gjorde.
"Stå upp när jag pratar med dig", sa han när jag skulle sätta mig på en stol. Vi var i köket.
Jag var så rädd så jag var nära att kissa på mig. Det hade hänt något, jag såg det på hans ögon.
"Du det är tur att du inte blev flicka ändå för, fy fan så ful du hade blivit. Om du ändå kunde dö så vi alla slipper dig! Det är INGEN som tycker om dig."
Vad då dö? Vi slipper dig? Är det ingen som vill ha mig? Tankarna snurrade i skallen på mig. 
"Vad har du och horan sagt om mig nu då under helgen då?"
"Vi har inte sagt något", sa jag till honom,"tror du inte vi har annat att göra än att prata om dig?"
Han slog mig med handflatan igen.
"Ljug inte för mig!" Skrek han. "Vad har du och fittan kokat ihop nu då? Och ljug inte för mig för då kommer du att få ångra det."
"Vi har INTE gjort eller sagt något alls", sa jag till honom tyst," om du ändå inte tror mig så varför frågar du?"
"Du ska inte ställa frågor till mig utan det är jag som ställer frågorna här."
Nu knäade han mig hårt i magen och slog till mig på armen. Jag ramlade ihop på golvet och skrek.
Han böjde sig ner över mig och väste.
"Jag sa ju till dig att inte ljuga för mig."
"Jag ljuger inte", stammade jag fram.
Min far tar tag i mitt huvud och slår det i golvet. Jag svimmade nog för när jag vaknade till igen låg jag i min säng. Jag hade så ont i mitt huvud. Och min mage. Mina arm och mitt lår brände. Jag orkade inte röra mig utan jag bara låg där och grät.
Jag vill bara att det skulle ta slut. Jag måste kämpa på. Kan inte ge mig nu.
Måste klara mig. Imorgon ska jag till skolan. Jag låg någon timme och grät då och då, men rörde mig inte. Jag måste fokusera mina krafter på att inte bli besegrad.
Jag låg där och funderade på vad jag skulle göra med honom när jag blev vuxen och stor och stark. Jag ska i alla fall slå honom så hårt att han svimmar det aset. Tänka att bara få snälla till honom allt jag orkar! Vilken lättnad och otrolig tillfredsställelse. Han ska få den jäveln!

Jag lyckades tillslut dra mig upp ur sängen och ner till toaletten. Jag ville visa att jag kunde gå till skolan dagen efter. Jag ville inte vara hemma.
Han såg att jag kom. Tittade på mig.
"Jaså här kommer du. Du kan gå upp på ditt rum igen."
"Ska bara gå på toaletten", sa jag.
"Hmmm ja men skynda dig. Du förresten, har du ont?" Han flinade.
Jag gick in på toaletten och kräktes.
Jag hatar honom!
Varför kan han inte bli påkörd av en bil, eller helst lastbil?
Jag tassade ut från badrummet och skulle gå uppför trappan när jag hörde att han stod bakom mig, och luktade vodka.
"Skulle jag vara dig skulle jag stanna på rummet nu."
"Jag ska lägga mig", sa jag till honom.
"Bra. Jag vill inte ha dig här nere."

Nästa morgon hade jag ont överallt. Men värst var benet.
Innan jag skulle till Åke och Gunilla på morgonen fick jag instruktioner om vad jag skulle säga.
Jag brukade vara hos Min farbror Åke på morgonen innan skolan började för min far åkte klockan 6. Sen var Åke min assistent så då passade det bra.
När jag kom in till dom efter att jag lovat att inte säga något bröt jag ihop igen.
Jag gick och lade mig på soffan och grät. Var det någon som hade det svårare än vad jag hade det? Ingen jag visste i alla fall. Jag somnade en stund och blev väckt av Ninni, som klappade mig på kinden.
"Du ska vakna nu krister", sa hon," vi ska snart äta frukost."
Jag drog ner henne i soffan och kramade henne. Jag behövde en kram just då. Jag började gråta och hon frågade direkt vad han hade gjort.
Jag berättade för henne och när jag var klar såg jag en liten tår även i hennes öga.
"Du slipper honom nu under dagen", sa hon och ställde sig upp.
"Ja vilken tur", sa jag,"men vad hjälper det när jag ska hem till honom igen?"
"Men försök glömma honom nu en stund."
"Ja jag ska komma ihåg det", sa jag och log.
"När vi kommer hem ska vi gå upp till vårt gömställe och prata hemlisar."
"Ja det gör vi!"
"Kom nu så går vi och äter frukost!"
Efter frukosten var det dags att åka till skolan. Jag tyckte inte speciellt mycket om Åke eftersom han visste vad som hände, mig men han gjorde ju inget åt det. När vi var på möten på socialen så satt han som stöd hos min far. Men jag då? Han kunde väl sätta sig hos mig och visa mig sitt stöd.
Jag var vild i skolan så det var därför jag hade assistent. Och naturligtvis blev det han som jag fick. Jag ville inte ha någon släkting utan jag ville ha någon som inte var släkt med mig. 
Men det positiva var ju Ninni. Vi blev mycket bra vänner.
Vi hade ett rum över en snickarbod som vi hade som hemligt rum där vi var ibland. Hemligt var det inte men vi fick alltid vara ifred när vi var där. Det var vår plats.
Där hade vi dynor, filtar, kuddar, ja vi hade allt möjligt som var bra att ha när man ville vara där en längre stund, vilket vi oftast var.
Skolan gick ganska snabbt. Jag hade det skönt och ovanligt roligt där just idag.

När vi kom hem så tog vi med oss smörgåsar och gick direkt upp över snickarboden. Ninni har en tendens att trösta mig när jag var ledsen och har lärt sig att känna av direkt hur mitt humör var och vad jag tänkte.
"Vad skulle du säga om benet idag?" Frågade hon
"Jag skulle säga att jag ramlade av cykeln."
"Ja men herre gud."
"Ja jag vet! Och jag har fortfarande ont i huvudet."
"Vilken idiot han är! Han skulle behöva få smaka på ett och annat!"
Hon hade en tendens att bli riktigt arg. Jag fick lugna henne efter en stund. Först satt jag och njöt av att se henne så arg. Det var ju så roligt! Jag slängde en kudde på henne. Hon stannade upp mitt i sitt utbrott och tittade på min med förvånad min.
Sen bröt ett kuddkrig ut.

Käre läsare!
Då var jag klar med del 6.
Det är inte lätt rent psykiskt när jag skriver om min uppväxt. Men jag har bestämt att det ska ut till varje pris! :-)
Jag försöker hålla en så lätt stil som möjligt, för det är redan jobbigt att läsa.

Nu är jag klar med denna del också. Jag kommer att göra klart dom sista inläggen efter min operation. Men jag är ganska nöjd med hur det nu är skrivet.


Vi ses!

// Krister