Dom kallar det maskrosbarn. Del 5

Hösten -88 var relativt lugnt. Jag satt på mitt rum hela dagarna förutom när jag lekte med kompisar eller var hos min kusin, vilket inte var ofta. Måndag till Fredag slipper jag honom i nästan 9 timmar om dagen!
Det blev nyår -88 och min far hade besök av en vän, så dom satt och drack sprit. Det gick tydligen vilt till för jag hörde ifrån mitt rum att dom skrattade och spelade musik och skrek.
Ja nu vet jag vad som kommer att händer, tänkte jag, han kommer att slå mig igen. Men nu har det nästan blivit en vana att han slår mig varje dag.
Jag satte på min egen radio, för jag ville inte höra hur dom håller på där nere, och lyssnade på Michael Jackson. Hans musik går rakt in i hjärtat på mig och jag känner mig lugnare när jag hör honom sjunga.
Om några dagar ska jag och mina systrar åka till vår mamma. Jag vill dit nu direkt!
Att sitta här på rummet själv är jag van vid men det var nyår! Jag vill ut och smälla raketer! Jag vill äta godis och dricka cola som alla andra gör. Men istället får jag sitta här på mitt jävla rum.
Tårarna kom och jag tyckte synd om mig själv.
Jag blir arg på mig själv för att jag sitter här och lipade, nu får du rycka upp dig det finns dom som har det värre än vad jag har, tänkte jag. Men det hjälper ju inte mig. Mina systrar var nere hos vår far och dom hade det jätteroligt, det hörde jag på deras skratt. Min storasyster kom upp på mitt rum och frågade om jag inte skulle komma ner till dom och äta lite godis. Jag svarade att jag inte ville. Men det var på så att jag inte vågade. Jag vill inte vara i närheten av honom, speciellt inte när han dricker.
"Sitt då här din nolla." sa hon och gick.
"Jävla kossa." mummlade jag efter henne. När hon gick så blev det tomt igen och jag kände mig ensam.
Ja ja snart ska vi ju till mamma.
Vi var där ibland, då och då. Jag vet inte hur ofta men det var i alla fall då och då. Vi var där alldelles för lite, jags kulle vilja vara där alltid, men det fick jag inte för min far.
Nu skulle vi vara där 1 vecka!
Härligt! En hel vecka utan honom och hans slag och sparkar och glåpord.
Jag saknade Ninni. Jag undrade vad hon gjorde? Jag visste att dom hade folk hos sig, dom skulle äta god mat och smälla raketer när tolvslaget kom. Kunde inte jag få vara där istället?
Dagen innan hade jag frågat min far, när vi åt middag om jag inte kunde få åka till Åke och Gunilla men svaret blev svarta ögon.
"Och va fan ska du där och göra? Va?"
"Jag vill bara dit. Jag trivs inte här, och vill dit."
"Det är klart att du trivs här! Vi som är så snälla mot dig." Sa han och skrattade. "Du ska stanna hemma, så är det bara!"
"Men snälla, kan jag inte få åka dit?"
"Du ska stanna på ditt rum! Sluta tjata nu din gris!"
 Det var ingen idé att fortsätta fråga och pressa fram mer bråk.
Kvällen flöt på snabbt ändå. Jag satt och läste och lyssnade på min radio och önskade att jag var på någon annan plats. Jag somnade innan det blev 12 slaget. Min syster väckte mig innan det skulle hända, men jag ville inte gå ner till honom!

Tiden fram tills jag skulle åka till min mamma gick ända ganska snabbt. Jag var ju van att sitta på rummet nu. Det hände inte så mycket, utom några slag här och där.
Äntligen! Mamma!
När vi kom till henne grät vi båda två. Jag hoppade in i hennes famn. Min mamma!
En hel vecka! Med lugn och ro, bara att vara sig själv.
Dagen efter kom Ninni. Jag kan inte vara utan henne för mycket.
"Mamma kan inte Ninni få sova hos oss inatt?" Frågade jag direkt.
"Naturligtvis kan hon det", sa hon direkt.
"Jippi", skrek jag medans jag hoppade av glädje.
Både min mamma och min kusin på samma gång. Kunde inte bli bättre?
Mina dagar där var underbara. Men som allt underbart så tar det slut. Ninni stannade i flera nätter, och var tvungen att åka hem.
Jag skulle åka hem till min pappa igen.
"Jag vill inte mamma", sa jag på kvällen innan vi skulle åka hem.
"Jag vet Krister", sa hon. "Men jag kan inte göra mer. Jag kämpar och kämpar för att ni ska få flytta hit, och speciellt du. Men socialen vägrar. Dom tycker han är så bra och snäll pappa."
"Jag vågar inte säga något", sa jag till henne.
"Tror du inte att jag vet det?" Sa hon."Jag har sagt det till dom, men dom vägrar lyssna på mig."
"Vad ska jag göra? Jag vill verkligen inte! Han kommer att slå ihjäl mig."
"Vi måste få bort dig där ifrån!" Hon började bli upprörd. "Om dessa idioterna på socialen kunde lyssna någon gång!"
"Han hotar mig varje gång vi är där. Innan vi kommer dit så berättar han att han kommer att ta död på mig om jag säger något." Sa jag och fick tårar i ögonen.
"Snälla lova mig att du ringer eller rymmer, och kommer till mig om han blir för farlig."
"Ja men hur ska jag komma bort från honom?"
"Jag vet inte lilla gubben."
Vi satt och grät tillsammans en bra stund. Hon höll om mig och försökte trösta mig men det gick inte. Hon grät hon också och ju mer jag grät desto mer grät hon Vi gick och satte oss i soffan. Min syster var uppe på sitt rum och min lillasyster sov så gott.
Min mamma satt och höll om mig en bra stund innan jag lugnade ner mig.
Jag hade funnit mig i mitt öde att behöva åka hem. Jag visste att det var jobbig för henne också så jag försökte vara stark för hennes skull.

Dagen kom direkt när jag behövde åka hem till honom igen. Jag satt och tittade ut bakåt mot huset som blev mindre och mindre. Min mamma stod och grät hysteriskt. Och det gjorde jag också.
Tillbaks till helvetet.

Det gick någon dag. Det var ganska lugnt. Jag fick bara kommentarer om hur fet jag var, hur ful och äcklig jag egentligen var.
Var jag verkligen så äcklig? Jag stod framför spegeln och tittade på mig själv. Ja jag är nog ganska ful ändå. Men är jag fet? Ja jag är väl det eftersom han säger det hela tiden. Då måste det ju stämma. Jag bestämde mig för att inte titta mig i spegelen något mer, det var inte mycket att se ändå.
En dag kommer min far och hämtar mig i skolan. Han kom mitt i en lektion. Min lärare kom och sade till mig att jag skulle packa mina saker, för jag skulle inte komma tillbaks till skolan mer idag.
Jag packade ner mina saker och alla i min klass tittade på mig. Jag tyckte det var jättejobbigt att dom tittade på mig.
Varför kommer han nu? Vad ska han göra med mig nu då? Tänkte jag uppgivet.
Helst av allt ville jag bara gråta och ta Ninni eller min jättesnälla vän Maria i handen och springa så långt bort jag orkade. Jag tittade på Ninni och Maria och fick en tår i ögat.
Ninni såg orolig ut och Maria såg ledsen ut. Maria har jag känt hela mitt liv och vi är väldigt bra vänner.
Hoppas han tar död på mig direkt, tänkte jag när jag gick ut ur klassrummet.
"Varför kommer du?" Frågade jag.
"Vi ska åka in till staden, vi ska till socialen. Vi ska ha möte där om en halvtimme."
"Varför det?" Undrade jag.
"Ja det är din hora till mamma som bråkar som vanligt. Den fittan ska få", sa han när han öppnade dörren till bilen.
"Vad då bråkar? Och du kalla henne inte fitta är du snäll."
"En sak ska du ha jävligt klar för dig ditt äckel, jag säger precis vad jag vill om henne! Vad ska du göra om jag fortsätter med det din fjant? Gråta som en bebis eller?"
"Lägg av är du snäll. Jag vill inte höra på dig."
"Sa inte jag precis till dig att hålla käften?"
"Jo jag ska vara tyst. Men sluta kalla henne för saker."
Jag höll tyst sen. Jag vågade inte säga något mer. Min far hade på sig en finare skjorta och hade kammat till sig i håret.
Gud vilken idiot du är, hoppas någon hugger huvudet av dig, tänkte jag där jag satt i baksätet.
När vi hade börjat köra tittade han på mig i backspegeln.
"Dom kommer säkert ställa massor med frågor till dig. Om hur du har det hos mig, om jag är elak mot dig med mera. Och då ska du veta att det är med MIG du åker hem med sen. Du vet vad som händer väl?" Sade han till mig och flinade.
Hans ögon var som vanligt helt svarta.
"Jo jag vet", svarade jag helt uppgivet. Jag skulle inte säga något. Fast jag kanske skulle göra det ändå? Han kommer i alla fall slå mig oavsett vilket jag gör. Fast skulle jag säga något så kommer han slå ihjäl mig när vi kommer hem.
Vi kom in till staden snabbt och var framme vid det socialkontoret.
"Nu vet du", varnade han mig när vi åkte hissen upp. Och för att demonstrera det hela så lade han sin hand runt min nacke och klämde till.
Det gjorde jätteont.
"Aj släpp mig!"
"Jag släpper när jag vill." Sa han och släppte precis innan dörren öppnade sig.
Vi blev visade in i ett rum när vi steg in genom dörren till receptionen.
Där satt min mamma. Jag sprang fram till henne och kramade henne och satte mig hos henne.
Sedan började det långa mötet.
Jag kommer inte ihåg så mycket av vad som blev sagt men dom frågade mig en massa frågor som jag svarade på.
Varje gång jag fick en fråga så såg min far på mig och jag vågade inget annat än att säga att han inte slog mig och att jag hade det bra. Efter en stund fick jag följa med en tant ut för att dom vuxna skulle behöva prata själva.
Vi gick in i ett litet rum och satte oss och lekte lite. Vi målade i en målarbok. Medans vi satt där försökte hon fråga mig olika saker. Jag blev på min vakt direkt. Jag svarade med tanke på min far i huvudet. Det enda som jag råkade säga, som jag ångrade sen var att han kallade min mamma saker som vi barn hörde.
När vi suttit där en stund så skulle bara hon gå tillbaka till rummet där dom andra satt.
Jag fortsatte måla och kände ångesten komma krypande.
Sen efter en liten stund kom dom och hämtade mig. När jag gick in i rummet såg jag att min mamma vara ledsen och arg och att min pappa satt och såg snäll och mesigt så. Men när han tittade på mig så förvandlades hans ögon till svarta.
Fan också, tänkte jag.
Mötet avslutades och jag kramade min mamma jättehårt och länge innan jag fick gå iväg med honom ner till bilen.
Han sa inte ett ord till mig på hela resan hem till honom.
Jag var så nervös att det inte går att beskriva. Han tittade på mig mer svarta ögon ibland under resans gång. Resan hem tog ca 30 minuter.
Han körde in på gården och parkerade bilen.
Han hann för mig ut ur bilen, så han stod och väntade på mig. Jag försökte inte låtsas om det utan jag öppnade dörren och gick ur bilen. Jag gick förbi honom.
När jag passerade honom slog han mig hårt i sidan av magen och fällde mig så jag flög i backen. Han sa fortfarande inte ett ord.
Han tog tag i min arm och drog mig uppför trapporna in, släppte mig och öppnade dörren. Jag orkade inte stå, jag hade så fruktansvärt ont. Jag försökte ställa mig på alla fyra och då sparkade han undan händerna på mig så jag slog huvudet hårt i betonggolvet.
Han tog tag i min arm igen och började dra in mig.
Jag skrek!
Jag försökte göra allt för att streta emot och tog tag i dörren in. Men när jag märkte att han blev mer arg så slutade jag och släppte dörrkarmen.
Han drog mig uppför trapporna upp till mitt rum.
Slet tag i mitt hår och reste mig upp och kastade in mig i rummet.
Han stängde dörren och gick ner igen.
Han hade inte sagt ett ord.
Varför är inte min mamma eller Ninni här? Tänkte jag och grät så jag fick hicka.
Jag lade mig på sängen och grät av både smärta och av chock.
Jag hade inte varit förberedd på det alls. Visst, jag fattade att något skulle hända men inte vad.
Efter en stund blev jag kissnödig.
Nej!
Jag vill inte gå ner!
Men tillslut var jag tvungen.
Han satt i köket och drack ett glas vodka.
"Va fan vill du?"
"Toaletten", var det enda jag orkade säga.
"Skynda dig!"
Jag skyndade mig. Jag kissade bara hälften av vad jag egentligen skulle behöva bara för att snabba på. Jag öppnade dörren och där stod han och väntade på mig.
"Vad är det för fel på dig egentligen?" Hans andedräkt stank sprit.
"Det är väl inget fel på mig." sa jag och försökte komma förbi honom men han slet tag i mig och knäade mig i magen.
Jag vet mig dubbel och kräktes på golvet.
"Fan i helvete, ligger du och spyr nu också?" Yttrade han hånfullt.
Han satte sig på knä och tog tag i mitt huvud och tryckte ner det i spyan.
"Slicka!"
"Aldrig att jag gör!"
"SLICKA!!!" vrålade han
Han tryckte ner mitt ansikte i spyan och gnuggade fram och tillbaka. Han släppte nästan direkt.
"In och tvätta dig, du är lite kladdig." halvskrattade han. Jag reste mig upp och gick in och tvättade mig. Det luktade surt i hela ansiktet, och det hade blivit lite kladdigt i håret i luggen. Jag blev äcklad och ville kräkas igen. Jag gick ut ur badrummet och gick till trappan.
"Upp på ditt rum", sa han direkt.
"Ja var tror du jag är på väg?" Sa jag och sprang uppför trappan med tre steg åt gången, sprang in i mitt rum och stängde dörren. Men han kom inte efter mig. 
När han, efter en stund skulle åka och hämta min lillasyster hos dagmamman, så ropade han upp till mig att jag skulle stanna där jag var.
Han åkte och jag sprang ner och gick på toaletten. Sen gick jag till skafferiet och tog två smörgåsar, några kakor och några knäckebröd.
Jag sprang upp igen, efter att jag tittat noga så att det inte syntes att jag hade varit nere, till mitt rum. Jag gömde maten under madrassen, som jag gjort många gånger innan, så jag kan äta när jag blir för hungrig.
Sedan var det bara att vänta på att min far skulle komma hem med mina systrar. Jag hoppas att det inte blir mer idag, men jag hade ju sagt emot honom och varit otrevlig så det kunde bli något mer.

Käre läsare!

Nu börjar vi komma upp till det året då jag ska fylla 9.
Det är nu jag börjar komma ihåg min mammas inblandning i det hela. Ska jag vara ärlig kommer jag inte ihåg det förrän jag började komma upp i ålder. Men det är väl på grund av att jag hade annat att tänka på, som ni kanske förstår.

Nu är jag nöjd med hur denna delen blev. Jag vill gärna att ni som läser detta ska tycka att jag skriver på ett bra sätt och inte stavar fel eller att upplägget inte är bra.
Så nu ska jag ta tag i del 6 i denna jobbiga berättelse!


Vi ses!

// Krister