Dom kallar det maskrosbarn. Del 4

Misshandeln bara fortsatte och ville inte ge med sig. Min far blev bara värre och värre i sitt humör.
Jag har blivit 8 år för två månader sedan. Nu så var det sommarlov.
Då skulle jag behöva vara hemma hos honom. Och jag kommer att bli sittandes på mitt lilla rum dag ut och dag in.
Eftersom min fars semester inte börjar förrän senare så får jag vara hos Åke och Gunilla under dagarna.
Jag gick till Gunilla och frågade henne om jag inte kunde få stanna hos dom istället för att behöva gå upp så tidigt, det var ju trots allt sommarlov, skyllde jag på.
Hon tyckte att det lät som en bra idé så hon skulle prata med min far om saken, när han kom och skulle hämta mig eller om hon skulle ringa. Jag visste inte riktigt bara att hon skulle prata med honom.
Det börjar närma sig den tid då han ska komma och hämta mig så jag fick Ninni med ut i skogen. Vi bara gick och busade och lekte och pratade. Hon är min bästa kompis. Med henne så kan jag glömma min situation och bara njuta.
Vi sprang långt in i skogen. Jag ville inte vara nära huset när han kom och skulle hämta mig.
Min underbart busiga kusin tyckte att vi skulle smyga oss närmare huset, men ligga i ett dike och titta när han kom.
Så det gjorde vi. Vi låg där och blev blöta och tittade, på tryggt avstånd.
"Kolla nu kommer han", sa Ninni spänd.
"Jag vill verkligen inte åka hem", sade jag med en tår i ögat.
Ninni tog min hand som tröst och kramade till den innan hon släppte.
Vi låg där och såg när han gick ur bilen och gick in i huset.
Det kändes som en evighet innan han kom ut. Även fast vi var på långt avstånd såg jag hur förbannad han var. Det såg ut som ett åskmoln runt honom.
Han körde ifrån huset i en rejäl fart. Han körde förbi oss där vi låg.
Jag hann se att han var jätteförbannad. Jag kände att klumpen i magen morrade till och hjärtat stannade.
"Kom nu min vän", sa jag till Ninni," nu går vi och tar reda på vad han sa."
"Ja vi måste byta om, vi är ju jätteblöta!" sade hon och skrattade till när hon så hur blöta vi var.
"Men roligt var det", sade jag. "Vad säger du, ska vi se en film sen eller ska vi lyssna på musik när vi kommer hem?"
"Vi kan väl byta kläder först så tar vi något att äta. Sen tycker jag att vi ska kolla film. Jag ska fråga mamma om vi kan åka och hyra en film." sade Ninni och log.
"JA det gör vi!"
Vi sprang hem igen.
Ninni sprang upp och bytte om medans jag bytte om till torra kläder på toaletten. Jag gick ut och fråga lite försiktigt vad min far hade sagt. Han hade blivit förbannad men hade gett med sig tillslut.
Jag skulle få stanna där några veckor! Några veckor?
Jag sprang fram till Gunilla och hoppade upp i hennes famn och kramade och grät. Äntligen kunde jag slappna av! Ingen far på flera veckor! Kunde det bli bättre?
Jag blev som en del av familjen. Jag och Ninni hade det så jätteroligt!
Jag var intresserad av matlagning och bakning redan då, så Gunilla lät mig vara med mycket när hon bakade eller lagade mat. Men mest av allt älskade jag att baka. Det var så roligt.
Jag levde som en fri människa! Inga mer slag eller sparkar. Ingen som sa att jag var fet och äcklig och ingen som tog min mat för att det var för mycket på tallriken.
Men dom veckorna gick alldeles för snabbt.
Samma dag som det var dags att åka hem gick jag och Ninni ut i skogen och vandrade runt. Vi gick till vår koja som vi hade gjort. Jag pratade nog så mycket, så hon ville att jag skulle vara tyst, men hon sade inte ett ord om det.
"Jag vill inte hem till "lådan"!" Sa jag
"Usch det förstår jag, men du kommer väl snart igen?"
"Ja men inte snabbt nog, tyvärr. Jag vet inte om jag orkar mer. Hur ska jag orka vara med honom i fem veckor i rad, utan skola eller er? Jag vill inte mer."
Jag började gråta.
Ninni lade sin arm om mig. Lutade sitt huvud mot min axel och sa: "Du klarar det ska du se."
Jag grät ännu mer. Jag kunde inte sluta. Det värsta var nog att jag inte fick vara med henne på jättelänge.
"Fast vi kan ju försöka träffas någon dag och kanske åka och bada?" Sa hon i ett försök att trösta mig.
"J-j-jaa", lyckades jag få ur mig,"det får vi verkligen göra."

Vi blev ju tvungna att gå tillbaks för vi hade varit borta länge. När vi kom hem till henne så väntade min far där. Han var sur som ett omoget äpple.
"Fattar du hur länge jag har väntat här på dig?" sa han.
"Nej det vet jag inte, vi hade så kul och gick långt så vi glömde tiden."
"Hämta dina saker nu för helvete och hoppa in i bilen!"
"Ja ja jag ska", sa jag och tittade på Ninni.
Jag hämtade mina saker och var väldigt långsam. Jag ville dryga ut på tiden så mycket jag kunde. När jag kom ut till bilen blängde han på mig.
"Det var ju fan vad du är seg, fetto! Sätt dig i bilen för fan."
"Lugna ner dig, jag är ju här." Sa jag och hoppade in i bilen.
Resan hem var inga problem. Min far pratade med mig och jag försökte prata jag också men hade lite svårt för att svara honom. Jag ville inte synas eller höras. Han satt därframme och såg sådär äckligt nöjd ut. Jag nästan fattade vad det var han var ute efter, det var om jag hade skvallrat under dom veckorna. Och det tänker inte jag berätta för honom i alla fall.

När vi kom hem så gick jag direkt upp på rummet och satte mig på sängen.
Gud vad jag saknade Ninni! Jag vill inte vara här mer! Varför är det ingen som hjälper mig? 
Magen höll på att gå i sönder av nervositet, verkade det som. Jag började bita på mina naglar.
När kommer han?
Jag kände till min fasa att jag började bli kissnödig. Vågar jag gå ner på toaletten?
Jag stannade på rummet tills min syster ropade att det var mat. Det dröjde länge och jag kände att urinblåsan höll på att sprängas, så kissnödig var jag. Men jag hade inte vågat gå ner.
Till middagen orkade jag inte äta mycket alls. Maten ville inte ner i magen.
Jag var jättenervös.
När jag ätit min barnpotion till mat så gick jag på toaletten, för att slippa det senare och för att jag kommer kissa på mig om jag inte gjorde det, och gick upp till mitt rum.
Jag hörde slamret av disk och att mina systrar satte på tv:v på hög volym.
Jag satte på radion och väntade.
Jag kände på mig att han skulle kommer snart.
Och jag hade inte fel.
På grund av radion hörde jag inte att han kom. Helt plötsligt stod han bakom mig. Jag hoppade till och vände mig om.
"Vad vill du?" frågade jag honom.
"Jag tänkte vi skulle prata lite."
"Om vad då?" undrade jag.
"Det vet du nog", sa han och satte sig ner på min säng.
"Jaha vad vill du då? Jag har inte en aning om vad du vill."
"Jag bara undrar hur du har haft det hos Åke och Gunilla?"
"Jo... Jag har haft det bra", sa jag.
"Vad har ni gjort då?" frågade han med len röst.
"Ja vi åkte och badade mycket. Jag och Ninni var ute och lekte och gick i skogen, där vi fick gå. Ja sen gjorde vi väl inte så mycket mer."
"Är du och Ninni ett par nu, eller?"
"Va?! Hon är min vän OCH min kusin!"
"Ja men jag har sett hur du tittar på henne ibland. Så jag tror att ni är pojkvän och flickvän nu."
"Det är vi INTE! Är du sjuk i huvudet eller?" 
Sen kom det obligatoriska slaget i huvudet. Han var svart i ögonen.
"Du ska inte ta dig ton mot mig ditt lilla äckel."
"Men det är du som är äcklig, inte jag!" skrek jag till honom.
Han slog till mig igen i magen och fortsatte slå. Han slog mig på armarna och benen och mage och i huvudet. Det verkade inte ta slut.
"JAG HATAR DIG DIN HORUNGE!" Skrek han medans han slog hårdare och hårdare.
Jag började gråta och skrika att han skulle sluta.
Jag såg att han började le.
Sen ställde han sig upp och gick.
Jag lade mig ner på sängen och grät. Jag grät tills jag somnade.

Veckorna gick så sakta så jag trodde jag skulle bli galen. Jag satt mest på mitt rum.
En dag när vi var på våg hem från min farmor så bråkade jag och min äldre syster om något oviktigt. Plötsligt svängde min far in på en parkeringsficka och flög ut ur bilen.
Han sprang runt bilen till min sida och slet upp dörren.
Han tog tag i mitt hår och slängde mig ur bilen. När jag höll på att resa mig upp fick jag en spark i magen. Jag tappade luften och spydde.
Nu dör jag tänkte jag medans jag kröp omkring på marken, kämpande med att få luft. Och just då önskade jag att jag hade gjort det också.
När jag någorlunda hade fått kontroll över andningen så kunde jag ställa mig på knä. Jag orkar inte ställa mig upp, tänkte jag. Han sparkade till mig en gång till och träffade mig i magen igen. Men denna gånga hade jag inget att spy upp. Min far tog tag i mitt hår och slet mig upp i stående ställning.
"Vilken jävla mes du är", sa min far och skrattade.
Jag orkade inte säga något utan jag bara tittade på honom. Han slängde in mig i bilen och när han gjorde det slog jag huvudet i dörrkarmen. Det exploderade i huvudet.
Hjälp mig Gud! Jag vill inte mer!
Min far satte sig bakom ratten ingen och fortsatte köra hem som om inget hade hänt. Min syster satt helt tyst i framsätet.

Det var väl det värsta som hände den sommaren. Skolan började och nu hade jag äntligen lite tid från den idioten. Jag tyckte det var underbart att få träffa Ninni igen och vi fann varandra direkt som vanligt.

Käre läsare!
Jag hoppas ni orkar läsa detta för, om jag ska vara ärlig, så var det svårt att skriva om det! Jag minns allt som om det vore igår, ja vissa delar, men inte allt. 
Som jag sagt innan, min kusin hjälpte mig mer än vad hon visste, eller vet idag! Jag har aldrig berättat det för henne, men jag vet att hon läser detta!
Du är en själ av guld min vän!

Vi ses!

// Krister