Dom kallar det maskrosbarn. Del 3

Jag satt på min kusins säng och kramade henne. Tårarna rann i en jämn ström.
Lättnaden över att få vara hos Ninni, går inte förklara.
Efter en stund lugnade jag ner mig och kunde prata normalt igen. Ninni visste utan att jag behövde säga något. Vi satt en stund i hennes rum och lyssnade på musik och pratade om allt möjligt. Göra allt för att glömma bort mitt jobbiga liv. 
Jag gick ner till Gunilla för att prata lite med henne. Jag ville stanna här, jag vill inte åka hem till honom igen. Jag kan inte säga något om hur han behandlar mig till dom för jag visste att dom skulle berätta det för min far. Det hade dom gjort innan, så varför skulle jag lita på dom nu? Men trots det tyckte jag mycket om henne. Hon gjorde alltid så att jag kände mig som endel i deras familj och var alltid välkommen till dom.
"Snälla kan jag inte få sova här inatt?" frågade jag med nervös röst.
"Ja visst kan du göra det. Vi bäddar åt dig på soffan." Sa hon och gav mig ett leende som fick hela min kropp att slappna av och jag kände mig älskad.
"Tack Gunilla, tack!"
Äntligen kunde jag slappna av, i alla fall för en natt. Men det blev faktiskt två nätter som jag fick sova hos dom. Jag och Ninni gjorde en massa saker. Cyklade, var ute och gick och lyssnade på musik. Och vi gjorde allt möjligt.
Bara att gå ut i skogen och prata var helt underbart. Vilket vi gjorde ofta för dom bodde mitt i skogen.
Sen kom måndagen. Det var dags för skolan och sedan skulle jag behöva åka hem till Honom.
Jag fick genast ont i magen när jag tänkte på det.
Dagen i skolan gick extremt snabbt, och det var enbart för att jag inte ville hem! Jag sover var som helst, tänkte jag när jag satt på bussen hem.
Jag var hos som Åke och Gunilla efter skolan i väntan på att min far skulle sluta jobba. Gunilla var dagmamma så hon hade flera barn hos sig under dagarna, jag var en av dom men kände mig som en i familjen. Och jag hjälpte gärna henne med allt möjligt.
Det började krypa i kroppen på mig. Det började närna sig.
Varför? Jag vill stanna här! Tänkte jag när jag hjälpte Gunilla att baka, vilket jag brukade göra för det var ju himla roligt.
Jag och Ninni gick och satte oss för att tittade på tv:n. Men det gick inte att koncentrera sig. Tankarna gick hela tiden till honom. Jag började rädd och tittade hela tiden på klockan och såg att den närmade sig halv fem när han skulle komma. 
När jag hörde hans bil komma fick jag jätteont i magen och fick springa på toaletten. Där satt jag länge. Jag satt så länge att dom tillslut stod och skrek utanför att nu får det vara nog.
Darrande av skräck låste jag upp dörren och log ett falskt leende och sa att jag hade ont i magen så det var därför det tog så lång tid.
Ninni visste. Det såg jag på henne där hon stod i trappan och tittade på mig när jag satte på mig skorna och jackan.
Med en tår i ögat såg jag huset bli mindre och mindre. Ninni stod och vinkade på gården.$
Jag orkar inte, tänkte jag, varför ska jag finnas till? Alla skulle få det bättre om jag bara försvann från denna jord.
"Så vad har ni haft för er under helgen då?" frågade min far.
"Ja inte mycket jag och Ninni var ute i skogen mycket och lekte en massa, vi har gjort en koja som vi leker i." sa jag och undrade vart han ville komma med frågorna.
"Vad har du sagt till dom då?" sa han lismande
"Jag har inte sagt något! Eller skulle jag det menar du?" Retades jag. Jag kunde inte låta bli.
"Jag har sagt till dig att hålla din stora käft stängd så jag hoppas att du har gjort det!"
"Om du är så jävla rädd för att jag ska säga något, varför slår du mig i så fall?" Frågan bara slank ur mig innan jag hann tänka på vad jag sa.
"Håll käften ditt missfoster", sa han och blev argare för varje ord,"jag ger dig bara vad du förtjänar, men det fattar väl inte du så trög som du är."
"Nej jag gör väl inte det" sa jag.
"Nu håller du käft, uppfattat!" Skrek han.
"Ja jag ska vara tyst och inte synas eller väsnas."
"Bra för det är ingen som vill se eller höra dig ändå."
"Nej så är det nog." sa jag och kände mig ledsen.
Min far tittade på mig i backspegeln och hans ögon var helt svarta. Nu visste jag att det inte skulle bli roligt när vi kom hem.
Och mycket riktigt det blev det inte.

Jag hann precis komma innanför dörren innan jag fick en hård spark i baken så jag flög in i toalettdörren. Jag lyckades vrida mig i lyften så jag slog i min axel i toalettdörren, och slog huvudet hårt mot golvet när jag ramlade ihop. 
 Han såg till att mina systrar stannade ute lekte tills han var klar med mig. Så vi var själva i huset.
 Med ena skon kvar på min fot tog min far tag i mitt hår och lyfte upp mig i stående ställning.
"Nej snälla", bad jag honom, "låt bli mig! Jag har inte gjort något."
"Tyst! Har jag sagt till dig att tala?" Han slog till mig hårt i magen så jag tappade andan och ramlade ner i golvet. Han sparkade till mig på armen. Jag försökte resa mig men han satte sig på mig. Jag låg på magen med ansiktet tryckt på golvet. Han tog ett tag i nackhåren och drog till hårt. Jag skrek.
"Och vem fan har sagt till dig att skrika?" spottade han ur sig.
"Jag får ingen luft!" Pressade jag fram mellan andetagen som var otroligt ansträngande eftersom hans tyngd tryckte på mina lungor.
"Fattar du trögt din lus? Du ska hålla käften!" Skrek han och armbågade mig på skuldran.
Jag vrålade.
Han flyttade tyngden så att jag kunde få luft, och ställde sig upp. Innan jag hann resa mig upp tog han tag i mitt hår igen och lyfte upp mig i stående ställning.
"Nej, snälla släpp mig!" Skrek jag av smärtan i axeln och huvudet och sluldran.
Han drog mig uppför trappan i håret och släpade mig över golvet på ovanvåningen. Jag skrek för så mycket jag orkade. Vilken smärta! Jag sprattlade och försökte komma undan men jag orkade inte. Men vem skulle höra om jag skriker? Vi bodde ju i ett hus så ingen skulle höra mig hur mycket jag än skrek. Han slet mig upp i stående ställning igen och dunkade mitt huvud i dörren innan jag blev inkastad på mitt rummet.
"Där stannar du tills jag säger till din lögnhals."
"Men jag har ju inte gjort något?" Sa jag och såg honom suddigt för alla tårar och huvudvärken som pulserade i huvudet.
"Det har du visst det. Du stannar där tills jag säger till!" Sa han och slog till mig hårt i magen så jag vek mig dubbel av kräkningssmärtan som spred sig i kroppen som en våg.
"Äckel." sa han och vände sig om och gick ut ur rummet.
Jag lyckades ta mig fram till sängen och kastade mig ner och blunda. Jag mådde illa och ville inte kräkas så det var bäst att blunda, då snurrade det inte lika mycket.
På rummet fick jag sitta tills det var dags att åka till skolan dagen efter. Jag fick ingen middag och ingen kvällsmat den dagen, och det hände ofta att jag inte fick det. Jag är för tjock för att äta mat mer än i skolan. Kvällsmat fick jag aldrig. 
Jag hade jätteont i huvudet efter det att jag blivit dragen i håret och framförallt att han hade dunkat mitt huvud i dörren. Jag hjade fått en bula i pannan precis övanför hårfästet. Jag satte mig upp i sängen och masserade mitt huvud. Sen hade jag fått en smäll i axeln när jag hade ett möte med dörren. Jag började bli blå på axeln och den började bli stel.
Jag kände det som en lättnad när jag kom till skolan dagen därpå. Åke frågade mig om jag hade ätit frukost, och jag svarade att det har jag inte gjort, jag hade inte fått någon frukost heller.
Han tog med mig ner till köket i skolan och frågade om jag kunde få något att äta.
Mattanden var en underbar liten människa, som var mamma till en tjej i min klass, så henne kände jag lite.
Medans jag satt där och åt så såg jag i ögonvrån att hon tittade på mig.
Jag undrar om hon misstänker något?
Jag tittade på Åke. Han misstänker inget, det såg jag. Eller han vill inte se eftersom det är hans bror det gäller, den idioten. Tänkte jag och blev irriterad på honom.
Varför är det ingen som hjälper mig? Någon måste ju fatta vad som händer!
När frukosten var klar var det dags att gå till lektionen.
I klassrummet satt jag inte brevid Ninni, utan jag satt brevid en annan pojke. Det var ju så att dom hade delat upp alla redan innan vi började skolan. Om jag hade fått välja hade jag direkt satt mig hos henne.
Dagen gick snabbt och jag och Ninni åkte med Åke hem. Redan nu började jag känna mig orolig. Klumpen som alltid fanns i min mage blev bara större och större. Jag tror att Ninni också märkte det för jag fick en kram med ena handen. Vi kom hem till dom sprang jag och Ninni upp till hennes rum och lekte.
När vi hörde att min fars bil kom så satt vi på hennes säng och läste i tidningar.
Det var bara att gå ner det och möta helvetet direkt.
"Vi ses imorgon", sade jag till Ninni.
"Ja det gör vi", sa hon och jag ser att hon lider med mig.
"Ja om jag är hel så ses vi imorgon." Sa jag med gråten i halsen.
Jag fick åka hem med honom även fast jag inte ville. Jag satt och skakade i bilen hem. Jag slog armarna om mig och krymte ihop så mycket jag kunde. Min äldre syster satt och retade mig och var väldigt taskig mot mig och kallade mikg för fula saker. Hon satt där framme. Jag ville absolut inte sitta där framme hos honom så jag satt alltid bak, i alla fall då och för det mesta.
Under början av resan sade min far inte något till mig och jag nästan visste att det skulle bli samma idag som det hade varit dagen innan.
Fast det blev det inte. Inte direkt i alla fall.

"Kom ner och ät, maten är klar", ropade min syster.
"Jag kommer." skrek jag tillbaks.
Jag gick ner och satte mig vid bordet. Min far ignorerade mig fortfarande.
Jag tog en jätteliten portion mat för att inte reta honom. Jag är ju en tjockis som inte ska äta för mycket mat. Det har han sagt varje dag så jag har för vana att ta lite mat. Men trots det så äter jag för mycket och är allmänt äcklig, enligt honom.
Middagen gick utan problem, fast som vanligt, jag var fortfarande hungrig! Jättehungrig och kände hur det kurrade i magen på mig.
Efter maten gick jag upp till mitt rum igen och satte mig, som vanligt i sängen. Jag hörde hur min storasyster och min far skrattade där nere till något som var jättekul, tydligen. Jag hörde hur ytterdörren stängdes. Jag gick upp ur sängen och tittade och såg min far gå till garaget för att greja med någon bil.
Vad härligt att han är ute, då kan jag slappna av lite. En liten pause från oron.
Jag sprang mellan fönstret och min säng, jätteorolig för att han skulle komma in. Och det kommer han att göra tillslut, tyvärr. 
Jag såg att han lekte lite med min lillasyster som nu var 3-4 år. Liten sötnos.
Han stegade tillbaka mot huset och jag kände en stark lust att spy. Illamåendet sköljde över mig. Jag vill inte vara kvar här! Ska jag rymma? Jag vill inte!!
Nu kommer han snart! Jag hade en känsla i magen, som sade att nu kommer det inte bli roligt.
Jag hörde dörren stängas och hur det blev lite väsen där nere. Jag satt på sängen stel som en pinne oförmögen att röra mig. När jag hörde hans steg i trappan slängde jag mig ner i panik på sängen, och vände mig mot väggen. Jag trodde att om jag låtsades sova så skulle han låta mig få vara ifred.
Jag skakade.
Han steg in i mitt rum. Jag låg så stilla jag kunde och blundade. Hjärtat slog hårt i mitt bröst.
Låt mig vara ifred, låt mig vara ifred, var det enda som gick igenom mitt huvud.
"Vakna!" skrek han så högt han kunde.
Jag satte mig hastigt upp i sängen.
"Vad är det?" frågade jag och låtsades gäspa och kliade mig i ögonen.
"Du ska vara snäll mot din syster! Varför ska du reta henne hela tiden, va?"
"Jag retar henne inte utan det är hon som är elak och retar mig!" sa jag.
Smällen kom så snabbt att jag inte hann reagera. Det träffade mig i huvudet. Det ringde i öronen på mig och jag blev snurrig.
Han visste vart man kunde slå så det inte syntes.
"Ljug inte för mig!" morrade han så man kunde se spottet flyga.
"Jag ljuger inte!" skrek jag." Det är hon som är taskig och elak, ser du inte det?"
Nu kom nästa smäll och den var jag beredd på. Men det gjorde lika ont ändå.
"Ljug inte för mig ditt äckel! Jag vet att du retar henne! Tror du inte att jag har ögon att se med?"
"Det vet jag väl att du har, men jag retar henne inte!"
Han hoppade på mig i sängen och tryckte ner mig med hela sin tyngd och började slå mig på kroppen. Jag körde upp händerna över huvudet för att skydda, men det hjälpte inte. Slagen bara fortsatte.
"Sluta! Sluta! Sluta!" skrek jag så mycket jag orkade.
Han slutade och ställde sig upp. Jag låg kvar oförmögen att resa mig upp.
"Säger du till mig en gång till att sluta så ska jag slå ihjäl dig!" Sa han. " Och sen ska du vara en snäll liten idiot och INTE reta din syster."
"Nej det ska jag inte göra", lyckade jag få fram.
Nu kom det en smäll till. Han smällde till mig i ansiktet.
Han vände på klacken och gick ut ur mitt rum. Klampade nerför trappan till mina systrar och lämnade mig gråtandes och med otrolig smärta där han slagit mig.

Käre läsare!

Jag hoppar lite i tiden, för jag orkar inte skriva allt nu utan det får jag spara till den dagen jag skriver en bok. (om den nu kommer och om jag vill göra det)

Vi ses!

// Krister