Dom kallar det maskrosbarn. Del 2

Jag blev 7 år och sommaren hade kommit och gått och det blev höst. Sommaren var den bästa och den värsta tiden jag visste, och det berodde på min far.
Men under sommaren hade jag haft det skönt med sol och bad, och med massor med lek.
Det hade varit ganska lugn ett tag, tack gode gud för det! Tänkte jag när jag satt på verandan och tittade på när min far körde bort från huset, han skulle iväg och handla.
Men det kommer nog börja snart igen. Jag kände det på mig.
Min mamma jobbade natt nu under sommaren så på kvällen blev jag ensam med honom och mina systrar. 
"Lådan", som jag kallar mitt rum, var min enda tillflykt och det enda trygga ställe som jag hade. Det var bara när jag var med min mamma eller när jag var hos Åke och Gunilla som jag kände mig säkrare.

En dag när sommaren hade gått över till höst kom min mamma och sade att vi skulle flytta ifrån vår far. Den lättnaden jag kände i mitt hjärta går inte att beskriva. Vi flytta ifrån honom och nu låg jag i min säng och fällde tårar, som hamnade på kudden som blev blöt, första natten vi bodde i vår nya bostad.
Livet lekte ett tag, ja i några månader. Visst hade jag hört telefonsamtal mellan mina föräldrar där min far kallade henne för ord som han inte vill tänka på. Min mamma? Skulle hon vara allt det min far kallade henne för? Nej jag insåg hur sjuk i huvudet min far var. Min mamma satt ofta och var mycket rädd. Hon gjorde allt för att dölja det men jag såg det direkt ändå, för jag kände detsamma.

Hur det än var så fick jag flytta tillbaka till min far med sina systrar. VARFÖR?! Min inflyttningspresent var ett rejäl smäll i huvudet, så det ringde i öronen på mig och det började snurra.
Nu började helvetet igen! Och naturligtvis så var det på en helg så jag hade inte skolan som tillflykt heller. Jag hade precis börjat 2:an och trivdes bra, fast jag har svårt att visa det. I skolan levde jag ut allt jag inte kunde göra hemma.
Tillbaks till "lådan".
Den kvällen grät jag så mycket att jag trodde att mina ögonen skulle ramla ut.
Jag var tillbaks i helveteshuset igen! Snälla gud hjälp mig, bad jag innan jag tillslut orkade somnade. Dagen efter vågade jag nästan inte gå ner till köket för jag ville inte träffa min far. Jag nästan anade vad som skulle hända om jag visade mig. 
Men tillslut tog hungern över, och jag var kissnödig så jag gick ner i alla fall.
Jag smög mig nedför trappan så tyst jag kunde. Jag undvek dom stegen som knarrade och gick jättesakta ner.
Jag hörde "Hans" röst. Han satt i vardagsrummet och tittade på tv.
"Kom in hit jag vill prata med dig!" Ropade han.
"Jag kommer snart jag ska bara på toaletten." Sa jag med hjärtat i halsgropen.
"Kom hit NU!" Morrade han.
Jag vågade inget annat än att gå dit, och jag gick sakta.
"Nu är det så att du bor här, och här är det jag som bestämmer", sade han,"du ska tänka dig för vad du gör. Och hitta inte på en massa skit nu, för då vet du vad som händer, eller hur ditt lilla äckel?"
"Ja jag vet, kan jag gå på toaletten nu?" Sa jag och korsade mina ben för att se extra kissnödig ut.
"Du vet att du ser ut som en flicka? Fast det vet du säkert inte din bög." Sade han med drypande avsky i varje ord han sade. "Ja men gå nu då för fan! Jag vill inte se dig!"
"Tack." Sa jag och gick snabbt iväg.
Jag gick på toaletten och skyndade mig så mycket jag kunde, sen gick jag upp till "lådan" igen. Jag satte mig i sängen och lät tårarna rinna. Varför ska jag behöva bo hos honom? Jag kan bo vart som helst utom här. Vad har jag gjort för ont här i världen? Undrade jag och började gunga fram och tillbaks i takt med att tårarna började rinna häftigare. 
Jag satte på radion och lyssnade lite, den brukar göra så att jag lugnade ner mig, och försökte lugna mig. Hjärat slog snabbt i bröstet på mig. Min far tyckte inte om att man grät. Är man en kille ska man inte gråta. Så är det bara. Det är bara flickor och bögar som gråter.
"Det är middag", ropade min syster,"kom och ät!"
Skulle jag våga eller var det ett trick från henne? Min storasyster har en tendens att se till att jag fick stryk. Hon gjorde saker och sen pekade på mig, och min far ifrågasatte inte om det var jag eller inte, utan han gav mig stryk direkt.
Jag smög nedför trapporna, motvilligt, och in till köket. Jag satte mig vid bordet. Jag var äcklad för jag var tvungen att sitta brevid honom. Jag hade försökt byta med min syster men det gick inte, hon ville sitta där hon satt.
"Jag vill åka till min farbroder Åke", sa jag till min far.
"Och får jag fråga varför ska du dit?"
"Jag vill till min kusin, Ninni!"
"Ja men henne träffar du varje dag, så varför vill du träffa henne nu?"
"Hon är min kompis och jag vill till henne!"
"Ska du dit och skvallra nu eller?" sade min far och tittade surt på mig.
"Nej jag lovar att jag inte ska säga något! Jag vill inte sitta på mitt rum längre."
"Men det är där du hör hemma ska du veta. Missfoster ska hållas undan från riktiga människor"
"Jag vet att du tycker det. Men snälla kan jag inte få åka till Ninni?"
"Vi kan ta det när vi har ätit klart, okej?"
"Tack." Mer orkade jag inte säga och gjorde mig så liten som möjligt för att inte synas.
Mitt emot mig satt min äldre syster och flinade. Hon anade nog vad som skulle hända. Och det gjorde jag också. Varför tänkte jag? Kunde inte jag hållit min käft stängd.
Jag lade upp tre köttbullar och en potatis med lite sås på tallriken och skulle precis börja äta.
"Ska du verkligen äta så mycket?" frågade min far. "Du vet att du är ett fläskberg, så du kanske ska ta lite mindre? Du äcklar mig."
Min far tog bort en köttbulle och gav den till hans storasyster, som satt och flinade.
Var det så att min syster också var rädd för honom också och visade det genom att flina och spela med? Min far hade aldrig slagit eller kallat min syster för något dumt. Och det satt jag och tänkte på medans jag åt den lilla portionen mat som jag hade.
När middagen var klar kände jag mig fortfarande hungrig. Jag hade blivit van att gå hungrig. Jag vågade inte äta när jag var hemma. Äter man tills man är mätt så är man både fet och äcklig och allt annat som han kallade mig för, så det blev alltid jättesmå portioner. 
"Gå upp på ditt rum", sa min far. "Så kommer jag strax. Rappa på! Försvinn!"
Jag smög mig uppför trappan, min far tyckte inte om att jag väsnades så det var att smyga som gäller hela tiden, och satte mig på sängen. 
Jag väntade och väntade.
Var det så att min far gjorde det för att han visste att jag blev nervös? Det kändes som om det vore en evighet jag satt där och väntade.
Magen gjorde jätteont.
När kommer han?
Han skiter nog i det? Jag hoppas att han glömmer bort mig. Snälla gud låt honom glömma mig och när du ändå är igång kan du väl fixa så att han försvinner, bad jag till en högre makt.
Jag satt och väntade i två timmar innan jag hörde hur det knarrade i trappan.
Nu kommer han! 
Nu ville jag spy och slet till mig papperskorgen, slängde mig över den och ulkade men kräktes inte.
Varför sa jag något? Jag skulle inte sagt något, dumma dig!
Jag hörde stegen som kom närmare. Sedan tystnade det. Jag kunde höra att min far stod vid dörren.
Det tog ytterligare fem minuter innan min far slängde upp dörren så det small högt.
Ögonen var svarta.
Sakta kom han fram till mig och stannade framför sängen.
"Du ville åka till Åke och Gunilla sa du? Och om jag får fråga, varför ska du dit en lördag?"
"Jjjj-aag v-v-vill till m-min Ninni!" lyckades jag stamma fram.
"Du ska veta en sak din lilla fetknopp, att om du säger något så vet du vad som händer? Eller hur?"
"Ja d-det v-vet jag. Jag ska inte säga något, jag lovar."
"Bra för om du säger något så kommer du inte att orka gå på en vecka." Sa han och höjde armen och måttade ett slag."Och sen ska du veta att du är alldeles för tjock. Du måste gå ner i vikt. Om jag nu måste ha en son så ska han inte vara fet i alla fall."
"Jag är väl inte fet? Jag äter ju nästan inget!"
"Du äter för mycket och så är det! Kanske skulle det vara bra med lite bantning för din del."
"Gör vad du vill, jag orkar inte bry mig längre." Sa jag uppgivet. Jag orkar inte längre bry mig om vad som hände.
"Är du otrevlig? VA!" skrek min far och slog till mig i ansiktet med handflatan så det smackade till högt.
"Nej det är jag inte. Förlåt mig snälla?" Bad jag och torkade bort tårarna som rann som en flod medför kinderna.
"Jag ska gå ner och ringa till Åke och se om han vill ha dit dig. Jag fattar inte att dom vill ha dig där, men det är deras problem."
"Okej pappa", lyckades jag få ur sig efter stor kraftansträngning. Min far smällde till mig en gång till i ansiktet innan han gick ut ur rummet. Kvar satt jag kvar chockad och rädd.

Min far körde mig till min farbror Åke och framförallt min kusin Ninni.
När jag kom dit sprang jag upp till Ninnis rum och kramade henne.
Jag kände en stor lättnad över att få vara hos dom.
Jag började gråta. Och Ninni tröstade mig.
"Vad är det som har hänt nu då?" frågade Ninni.
"Han slår mig. Han avskyr mig och vill inte ha mig. Jag är bara äcklig och fet." sa jag och började gråta häftigare.
"Du är inte fet Krister! Du är jättebra som du är."
"Tack.""
"Nu glömmer vi det och leker istället." Sa Ninni.

Som jag sagt innan, detta är sant och det är min uppväxt. Nu har jag kommit fram till dess, att jag hade precis börjat 2:an.
Jag blev misshandlad fram till sommaren mellan 6-7:an. Så jag kommer att skriva ett inlägg för varje år. Och som jag sagt innan, det blir värre, Tyvärr!
Jag skriver berättelsen som JAG minns det.

Till min jämnåriga kusin vill jag bara säga, Jag älskar dig för att du fanns där! Vi har inte setts på många år men jag tänker mycket på dig! Du anar inte vad du betydde för mig, du var min enda riktiga vän!! Jag har tänkt på det nu sedan jag blivit vuxen att det är tack vare dig som jag inte blivit galen!
Men det kommer också framgå under berättelsens gång. Du kommer att vara med många gånger i min långa berättelse!

Vi Ses!

//Krister