Dom kallar det maskrosbarn. Del 1

Jag var 6 år, snart 7, och satt på mitt rum och lyssnade på mina föräldrars gräl. Jag satt och skakade av rädsla.
Skulle jag nu bli ensam med min far? Mamma skrek något om att hon skulle flytta.
Var det på grund av mig som hon skulle flytta? Tankarna rullade i mitt huvud medans jag hörde att grälet bara blev värre och värre. Jag satte händerna för öronen för att försöka få tyst på allt oljud som dom förde på bottenvåningen. 
Jag och min familj bodde i ett hus på landet. Där gräsmarken bredde ut sig runt huset. Dom gamle ägarna hade planterat en ny häck runt huset, för att skärma av det från den övrigt stora marken, för att kompensera för det fula huset.
Jag sprang ner i trappan till hallen, slet åt mig ett par skor och begav mig mot dörren.
"Och var har du tänkt ta vägen?" hörde jag bakom min rygg."Du ska stanna på ditt rum, så upp med dig med en gång innan du får en behandling."
Min far hade på senare tid gett mig en behandling, som han kallade det, när det väl passade honom. Det kunde vara allt från ett slag i magen, helst mot njurarna eller mitt i magen så luften försvann, så man inte kunde andas. Och allt detta gjorde han medans min mamma jobbade.
Men nu hade det förändrat sig.
Vad var det som hade hänt? Han brukade inte vara så när min mamma var hemma. Jag sprang upp på mitt rum, hoppade upp på sängen och började gråta och skaka.
Var har jag gjort för fel? Tänkte jag. Jag visste att min far skulle komma och ge mig en behandling senare, när min mamma inte befann sig i närheten.
Mitt rum som var en jätteliten håla, nästan som en garderob, som innehöll bara en säng och ett skrivbord. Mer fick inte plats. Några leksaker hade jag inte direkt utan jag hade min radio som jag hade fått i julklapp förra julen, som bara var för några månader sedan.
Min mamma hade alltid gett mig mer av det jag ville ha, men av min far fick jag inte mycket alls och fick jag något så var det inget stort eller dyrt. För varför skulle en liten nolla som jag få något?
Det tog ett tag innan jag börjar slappna av igen. Min far kom ju inte och det har blivit tyst i huset, nästan skrämmande tyst. Det var bara min radio som hördes.
Har dom gett sig iväg? Jag hade hört en smäll innan i dörren som fick det att skaka i tänderna på mig. Jag var för rädd för att gå ut ur rummet för att titta, vad det var som hände.
Jag hörde steg i trappan.
Det var min far. Jag har lärt mig alla ljud som han gjorde.
Nej kom inte in hit jag vill inte!
Jag började skaka i hela kroppen.
Stegen kom närmare och närmare.
Det knarrade i trappan. Det var vissa som knarrade på dom övre stegen.
Jag hörde steg som närmade sig dörren.
Jag började gråta av rädsla. Jag vet att nu kommer jag att bli slagen.
Det blir tyst. Det enda som hördes var min fars andetag som jag hörde genom dörren.
Det är tyst en bra stund innan dörren flyger upp med en smäll.
I dörren står min far med ett glas i handen och jag kände spritdoften ända fram till sängen, där jag satt med armarna om kroppen för att skydda mig.
"Det är ditt fel!" säger han
"Vad menar du? Jag har inte gjort något?" sa jag oroligt.
"Hon har stuckit", sa han och tog en stor klunk ur glaset. "Den fittan har begärt skiljsmässa och vet du vems fel det är? Jo ditt lilla äckel, det är ditt! Nu ska pappa bara dricka ur detta glaset sen ska du få vad du förtjänar."
Jag fick panik. Mamma stuckit? Men jag då? Inte kan hon väl lämna mig här alldeles ensam med honom?
Men det jag inte tänkte på var att min mamma jobbade natt. 
Med fasa tittade jag på medans min far tömde glaset i ett svep.
"Nu ska du få", sa han och närmar sig sängen och vinglade till när han tog ett steg.
"Nej snälla pappa låt mig få vara", skrek jag.
"Du ska vara tyst ditt lilla äckel. Du ska få så du aldrig kommer att glömma det."
"Nej vad gör du? Låt mig få vara ifred", skrek jag när min far närmade sig sängen med stora steg.
"Du säger inte till mig vad jag ska göra eller säga", sa han medans första slaget kom.
Det verkar som om det aldrig tar slut denna gång. Slagen bara haglar över mig.
Jag kröp ihop i fosterställning för att skydda magen och huvudet, men det hjälpte inte för slagen hamnade överallt ändå. Smärtan gjorde att jag skrek rakt ut på hjälp. Men vem skulle hjälpa mig? Ingen. Jag var helt ensam med honom och kunde inte göra något mer än att skydda mig.
Han slog till mig hårt i huvudet sen vände han sig om och gick.

Min mamma flyttade och hela livet blev ett levande helvete. Jag och mina systrar flyttar med henne. Men även där blev jag inte av med min far som hela tiden trackasserade oss och ringde om nätterna eller stod utanför och skrek på natten när han hade druckit sprit. Min mamma var hela tiden rädd och hade mörka ringar under ögonen av trötthet. Jag var så mycket jag kunde med min mamma för att trösta och bli tröstad själv.
Sen hände något. Efter några månader fick vi flytta tillbaka till vår far. Dagen som flytten ägde rum, steg min far in med ett äckligt leende på läpparna. Jag blev inslängd i bilen och fick sitta där och vänta på att min far skulle komma och köra iväg med oss. Jag skakade av rädsla och orkade inte titta på min mamma för då skulle tårarna välla upp, och rinna över och jag skulle bryta ihop.
Känslan jag hade när jag vinkade till min mamma som stod och grät, när vi åkte, går nästan inte att beskriva. Jag kände sig död inombords och framförallt övergiven.
Misshandeln  blev bara värre efter detta.
Från att vara någon gång då och då till varannan dag, till varje dag.
Jag levde bara för tiden då det är dags för skolan. Det var enda gången jag kände mig trygg. I skolan kan jag vara mig själv och leka med dom andra, vilket jag inte vågar göra hemma. Jag sitter på mitt rum och längtar bort från helvetet, ut i det fria. Jag vill inte leva längre.
Jag är busig och busar, och är ibland elak mot andra barn, även om jag inte förstår varför. Jag får en personlig assistent som är med mig hela tiden.
Assistenten är min farbroder Åke. Kunde det bli värre? Jag kan ju inte säga till honom hur jag känner, för jag vågar inte. Jag är inte säker på om han skulle berätta det för min far så därför höll jag tyst.

Misshandeln blir värre och värre medans jag växer upp. Min far dricker mer sprit och ju mer han dricker desto värre blir misshandeln.
Sedan vid 7-8 års ålder blir det en förändring i livet för mig.


Allt jag skriver handlar om mig! I detta inlägg så är inte allt med, för då skulle det bli en novell, men jag har skrivit rätt den! Utan jag får försöka skriva det så lätt jag nu kan göra med en sådan dyster berättelse. Hoppas ni har tålamod med med min mina vänner. Jag kan blanda ihop lite, speciellt när det gäller när mina föräldrar skilde sig och tiden. Allt vad gäller misshandeln av mig så stämmer det! 
Förlåt för detta käre läsare!
Denna berättelse är i cirka 8 delar.
Och framförallt, jag vill att ni ska förstå vilket helvete jag har haft!
Jag kommer inte skriva ut min fars namn eller någon annans namn, utan det är bara mitt som kommer att stå, och dom andra namnen jag skriver är påhittade. Dom finns det är bara så att jag har bytt deras namn för att inte skapa problem.

Hoppas att ni tycker om min läsning och jag hoppas att det blir fler som läser min blogg.

Vi ses!

//Krister